Jag försummar bloggen, jag vet.
Men å andra sidan har jag fullt upp med att rätta till saker som går snett.

Jag är så förbaskat dålig på det där med karlar. Jag får dem på kroken fast jag egentligen borde skita i dem från första början. Jag är ju inte intresserad.

Och nu sitter jag i en sån där olustig båt där känslor inte är ömsesidiga.
Jag har ingen aning om hur jag bör lägga fram det, släppa bomben, så jag fortsätter att uppmuntra.
Det är ju jävligt smart för det kommer förmodligen bli mycket lättare att ta sig ur det ju längre tid som går.

Gott nytt år

Maskor i strumpbyxorna innan klockan ens slagit 19:00 men ingenting går inte att rätta till med en flaska spray. Eller snarare, det gick att hejda vidare växande maskor.
Skalade räkor och skvätte på den svarta kavajen medan jag drack första nils oscar varvat med törley-rosé.
Några öl till, lite räkor i magen, ännu mer rosé och klackarna på till Mosebacke.
Jag slår än en gång fast vid att Stockholm är litet, likväl som att världen är liten och den krymper.
Han kände igen mig;
- Vi måste ha setts förut, i detta sällskapet kanske?
- Det är helt omöjligt jag brukar inte umgås med det här gänget, blev medsläpad av en väninna.. men setts har vi gjort
Varpå vi fortsatte en vanlig "hej och tjena-konversation", vad gör du, var bor du. Och allt spelades upp som om det vore repeat, någonstans i Stockholm, någon gång under 2009 hade vi stått där, förmodligen vid någon bar, och berättat allt det där som vi nu upprepade. Ingen vet dock var, eller hur. Nästa gång, lovade vi varandra, ska vi minnas att vi sågs på Mosebacke sista dagen 2009.

Klackarna nerför backen och trappen till Slussen och bussen som inte gick. In i tåget och vidare mot Berns.
Tiden var på vår sida, när vi ramlar in i lokalen, fyra, tre, två, ett... gott nytt år och konfetti.

Dagen därpå med obotlig yrsel och bubbelvärk i huvudet.
2010

Ju fler kockar desto bättre soppa

Det är kanske idiotiskt att börja summera 09 innan ens året är slut, för årets hångel slutar inte riktigt där (det jag tidigare berättat om).

Jag åkte hem till Falkenberg för att fira jul, allt är som vanligt.
Juldagen: som på alla små orter, alla är ute. klackar i taket.

Jag hinner knappt inta harrys förrän jag stöter på storebror. Alltså inte min storebror, för jag har ännu inte fått någon, utan storebror i sommarens hångelsoppa. Storebror är ute med en god vän som min vän har, eller har haft (eller hur det nu ligger till) ett gott öga för. För övrigt samma goda vän som hade ett gott öga för storebrors lillebror, han som också ingick i samma hångelsoppa i somras.

Min goda vän beslutar sig nog för att göra ett besök på damernas, för kvar vid bordet sitter jag, storebror och han den andre. Och på något vis kommer det sig att jag och "han den andre" reser oss upp i samma stund. Någon av oss ställer frågan, ska vi sällskapa till baren, varpå vi sedan låter storebror veta att han måste stanna och vakta bordet.
På Harrys i Falkenberg råkar det finnas ett damernas, och ett herrarnas men då måste man gå ner en trappa. På huvudplan finns däremot en handikapptoalett som få personer har i åtanken när de behöver göra ett toalettbesök i dimman.
Jag måste, efter sisådär tre öl i sittande ställning, och på väg mot baren även gå och kasta vatten. "Han den andre" får för sig att göra mig sällskap, åtminstone när jag väntar på min tur (för det var visst någon som haft denna toalett i åtanken den här gången). Det fina med den här toaletten är att den är lite dold, man står och väntar bakom en vägg och är knappt synlig ens för hälften av krogens gäster. Vi började såklart att hångla, vad annars. Och vi hånglade mer.
Jag blev till slut konfronterad av storebror som påstod sig ha sett mig hångla med "han den andre". Det enda sättet jag, efter olika tankebanor, kunde komma på att göra för att undvika ett ärligt svar på frågan var att luta mig framåt och göra det.
Så jag hånglade med storebror och slapp att svara på frågan.

Nada fotfäste

Det känns som om jag tappat fotfästet. Inte ordagrant, vilket ändå inte hade helt omöjligt i ett par för tunga kängor på packad snö, utan i sinnet, i mitt agerande, eller icke-agerande.

Ur fokus är mitt enda uttryck när jag tänker, känner och lever b-uppsats. Det händer absolut ingenting.
Rörig i huvudet på jobbet men jag försöker i alla fall framstå som det vanliga jag. Min "noll koll" har ännu inte skinit igenom.

För att inte tala om helger och alkoholkonsumtion, det går inte bra nu. Det borde gå att låta bli de fyra sista ölen.
Och varför hångla med samma person gång på gång utan att ens vilja. Jag är faktiskt medveten om att jag egentligen inte alls har speciellt stor lust, ändå faller jag dit gång på gång. Detta hångel är inte speciellt drivande, inte övertalande. Det är helt enkelt inte så svårt att låta bli.
Och efter varje gång, så känns det som att jag tappat fotfästet. Vad fan gör jag?

Och verklighetstrogna mardrömmar. Om allt som skulle kunna inträffa; skola, jobb, livet. Och samma obehagskänsla varje morgon, hoppas att det bara var en dröm.

blackout

Svart äcklig drink. Därefter svart som natten, i huvudet, i minnet.

Inte god morgon

Det var inte ens på grund av mig den här gången...

Jag skulle vara på plats på universitetet vid nio på lördagmorgonen, för att skriva metodtentan som jag haft ångest för under hela hösten. Jag hade såklart råpluggat hela veckan, hjärnan var i ständig blödning och även ögonen. Fast beslutsam att jag skulle upp, skriva tentan och äntligen få det ur världen, så ställde jag klockan på 06.45.

Jag vaknade dock innan jag hört att alarmet ringt. Vem vaknar självmant innan kvart i sju på morgonen.
Jag tyckte för det första att det var mycket underligt att det var ljust ute fast att klockan i min värld inte ens slagit 06.45.
När jag sträcker mig efter mobilen för att kolla vad klockan är så ser jag att den blinkar. Det har hänt förut men det var ett tag sedan sist. Jävla alarm på jävla mobil som av någon konstig anledning har glömt att låta. Ingen signal, ingen vibration, bara ett tyst blinkande. Klockan hade sedan länge passerat 06.45. Den var närmare bestämt 09.20. Man kan nu konstatera att jag faktiskt missat tentan. HELVETESJÄVLASKITKUKRÖV.

Summering 09

Först tänkte jag se tillbaka på hela 00-talet men eftersom minnet är kort så får det räcka med att summera det av detta 09 som jag ännu inte hunnit förtränga. Överlag ett jävla skitår ska ju tilläggas, och jag som minns mig påstå, inför 09, att det skulle bli det absolut bästa året. Fuck, nej.

Och på tal om fuck (:knulla [med], ligga med) så kanske jag ska ta och börja med det nära besläktande hånglandet
Han som min kompis visst nyligen legat med, kanske också hade ett gott öga för.
Eller hans bror?
Och jag vet inte riktigt vad som var mest idiotiskt. Att först hångla med storebrodern? Nej, han hade gråa hårstänk så honom har jag inte så stor ångest över. Men sen då, att några veckor efter hångla med lillebror. Alltså, hans lillebror (jag har ingen).
Att det var hans lillebror eller att det faktiskt var, som jag nämnde tidigare, så att min kompis verkade ha ett gott öga för lillebror och även nyligen sexualiserat med honom. Eller är det värsta att jag, när hon fick veta, sa att det var en korkad handling och att jag aldrig, ALDRIG skulle göra det igen, varpå jag samma kväll hånglar upp lillebror, igen. Helt öppet. Och hon ser. Nu var det ju inte meningen att hon skulle se, jag trodde att hon hade gått hem och såg min chans, fritt fram liksom.
Det slutade bra, alla är vänner eller syskon fortfarande.

okysst

Min kollega har fel på käkleden och kan inte arbeta.
Min käkled fungerar ypperligt. Jag kan mala på om ditten och datten, jag kan gapa stort när jag borstar tänderna, le det bredaste leendet, tugga det segaste godis och hångla tills jag får träningsvärk i hela käkpartiet.
Det sistnämnda är bara en antagelse för det har inte skett sedan året då tre tavlor av Rembrandt stals från nationalmuseet.

Kom karlar och kyss mig, innan jag glömmer hur en annans saliv smakar.

Den minst sagt annorlunda killen

Och när jag ändå är inne på spåret om killar så kan jag ju berätta om den konstiga, mest obehagliga jag någonsin träffat. Egentligen jag vilja nämna honom vid riktigt namn för hans riktiga namn beskriver honom verkligen bra men nu kallar vi honom för Henrik.

Jag träffade Henrik förra hösten i Sundsvall. Jag tror att jag var riktigt full första kvällen vi träffades men efter det följde fler träffar. På vår första så kallade dejt gick vi och drack kaffe. Jag tyckte han var rolig, dynamisk. En kille med många åsikter.
Efter det blev det dock inget mer kaffedrickande. Vi började i stället dricka öl varje gång vi träffades, jag gillar ju öl, han gillar nog också alkohol, mycket.
Han berättade om sin minst sagt udda relation till mor och far, om deras problem och hans inställning till det hela. Vi hamnade inte sällan i dispyter när det kom till det ämnet. Även det faktum att han var otroligt odriftig i flera situationer gjorde mig vansinnig. Inte för att jag egentligen brydde mig utan snarare att jag tyckte det var så otroligt oattraktivt.
Redan då insåg jag att han inte var något för mig men jag fortsatte att träffa honom. Kanske för att jag behövde ett tidsfördriv.
Jag började märka fler och fler konstiga sidor hos honom. Inte för att det är något fel att vara konstig, men detta var inte i den positiva bemärkelsen.

Jag minns en gång då vi gått hem till mig på fyllan, jag vill poängtera att vi aldrig hade något sexuellt umgänge, snott dn och dagens industri som vi morgonen efter låg och läste. Jag minns att jag uttryckte en åsikt, inte exakt vad, men att hans reaktion var något jag aldrig tidigare sett.
Han höll förstås inte med mig och hans ögon blev svarta. Han stirrade på mig och fullkomligt kokade av ilska. Jag trodde för ett ögonblick att han skulle slå mig, vilket han inte gjorde.

Efter en längre vistelse i hemstaden var jag tillbaka i Sundsvall och sjuk.
När Henrik fick reda på att jag kommit tillbaka efter julledigheten ville han förstås, med en gång, ses.
Jag meddelade vänligt att jag var sjuk, varpå han tyckte att han kunde komma över med kexchoklad och te. Följaktligen svarade jag att jag varken tyckte om kexchoklad eller orkade ha sällskap.
Då brast det igen, han blev arg och svarade skit i det då! Sedan slutade han höra av sig...

historien om honom jag kallar Henrik tar förstås inte slut där.

dream dream dream

Jag drömde en konstig dröm inatt, inte för att inte alla drömmar är konstiga men...

Det var dagen-före-doppardagen (tror jag) och jag hade precis anlänt i hemstaden med en far som troget stod och väntade på stationen.
Under färden hem till honom försökte pappa hela tiden säga något "det är något du bör veta" men han blev hela tiden avbruten då jag hade så mycket "viktigt" att berätta.
Jag tog min tunga väska, säkert packad med fyra par skor, partyutstyrslar för alla kvällar jag skulle vara hemma och dator, till rummet där jag alltid brukar sova när jag är "hemma" och hälsar på upptäcker jag något annorlunda. Vi kan kalla honom, Måns låg på sängen och rummet var också fyllt med hans saker.
(Måns är en kille jag träffade för ett tag sedan och vi träffades också en lite längre tid än vad jag brukar "träffa" killar)
Jag ställde förstås frågan, "Vad fan är det här".
Han berättar att hans hem brunnit upp, i stället för att flytta hem till sina föräldrar så inackorderade han hos min far, tills allt löst sig".
Därefter vaknade jag, såklart.

Jag kom hur som helst att börja tänka på Måns, som jag faktiskt tycker bra om fortfarande. Troligtvis inte som att vara kär men han är en otroligt bra kille, jag tror han är bland de snällaste jag mött.
Vi har kontakt ibland men det brukar inte sluta så bra. Jag tror inte att han gillar min jargong. Istället för att förstå min ironi så tar han illa upp.

Vårt dejtande den där sommaren för några år sedan tog slut efter att jag en dag, fast på hösten, greps av panik när jag var hemma hos honom. Jag kunde inte för mitt liv komma mig för att röra vid honom igen.
Nu är jag sån. Om jag inte hade varit sån och det hade blivit vi så hade det nog blivit hur bra som helst.
Ibland kan jag önska att jag inte var sån, en sån som tröttnar fort.

Äntligen fredag

Vi kör tills vi åker ut, det var M:s röst om fredagkvällen innan vi begav oss ut i Stockholmsnatten.
Och mycket riktigt, efter att ha hällt i oss både öl och drinkar oavbrutet som två storvuxna karlar, så åkte vi ut. Eller snarare, jag blev ombedd att lämna Hells kitchen. M var antagligen bra mycket mer berusad än mig men lyckas alltid få det att inte märkas. Jag lyckades förstås vingla till på klackarna precis framför vakterna, snubblade på orden när jag skulle svara på tilltal.

Och egentligen borde väl jag och M ha tillräckligt mycket vett i huvudet för att inte svepa i oss öl efter öl, speciellt efter en dag då vi stressat runt i affärer utan att egentligen ha ätit med någon reda.
Men är fredagen äntligen kommen så är den.

Kaffe

Jag satt precis med tanken, att det faktiskt inte gått helt pannkaka för mig på ett bra tag, bortsett från tentakuggningen. Jag har varken sagt något jönsigt eller gjort något drulligt.
Jag höll kvar tanken när jag skulle hälla upp nytt kaffe i koppen och plötsligt hände det.
Jag välter koppen som står på bordet, halvfull med kaffe. I vanlig ordning när det kommer till mig så rinner det inte ut, utan snarare skvätter. Väggar, kurslitteratur och mina nya post-it lappar (som för övrigt har otrolig uppsugningsförmåga).

Det som gör att den här historien inte gick käpprätt är att datorn klarade sig. Den som stod som mest i riskzonen fick inte en kaffefläck på sig. Och då beror det inte på mina otroligt snabba reaktionsförmåga utan bara på ren tur.
Dessutom gick kaffet på väggen att torka bort. Det var förstå ganska snyggt när det rann brun vätska konstnärligt längs den vita väggens yta. Påminde nästan lite om när jag kastade rödtjut på en vit vägg en gång. Det gick givetvis också bort, tack och lov för det.

Det var inte jag

Jag fick ett mail av min kära kursare i fredags...

Jag fick våra arbeten med kommentarer men tror jag lyckats förlägga dem tyvärr. Det dumma är att jag tänkte när jag fick dem att det nog vore bäst att hon tog med sig dem på tisdag för att jag var rädd att förlägga dem.

... och jag blev inte alls irriterad, även om det faktiskt hade varit bra att se kommentarer i grupparbetena. Jag blev snarare en smula glad, läste mailet med ett leende på läpparna.
Jag vet att man inte ska glädjas av andras slarv och olycka men när det lika väl hade kunnat vara jag. Med största sannolikhet så hade jag lyckats förlägga de där arbetena om det var jag som fått dem. Det är då man ler, för det var inte jag, för en jävla gångs skull.
Eller "it wasn't me" som Shaggy skulle sagt.

F:et igen

Jag har hämtat tentan nu. På framsidan står det ett F klart och tydligt men om man kollar lite mer noggrant så kan man urskilja ett utsuddat E.
När jag sedan bläddrade fram till första frågan ser jag en skarp markering, jag borde varit medveten om mitt fel redan då men man lär sig förstås alltid av sina misstag.
Det känns förstås surt, jag mår ganska ruttet inombords. Jag borde insett mitt fel redan när jag skrev den, det är som vanligt bara klantighet det handlar om. Klantigt och slarvigt.

Text som är direkt avskriven från kurslitteraturen betraktas som plagiat om den inte är tydligt markerad med direktcitat eller dylikt. Det räcker inte med en notering.
Hemtentor som innehåller plagiat kan inte godkännas.