Det var inte jag

Jag fick ett mail av min kära kursare i fredags...

Jag fick våra arbeten med kommentarer men tror jag lyckats förlägga dem tyvärr. Det dumma är att jag tänkte när jag fick dem att det nog vore bäst att hon tog med sig dem på tisdag för att jag var rädd att förlägga dem.

... och jag blev inte alls irriterad, även om det faktiskt hade varit bra att se kommentarer i grupparbetena. Jag blev snarare en smula glad, läste mailet med ett leende på läpparna.
Jag vet att man inte ska glädjas av andras slarv och olycka men när det lika väl hade kunnat vara jag. Med största sannolikhet så hade jag lyckats förlägga de där arbetena om det var jag som fått dem. Det är då man ler, för det var inte jag, för en jävla gångs skull.
Eller "it wasn't me" som Shaggy skulle sagt.