Den minst sagt annorlunda killen

Och när jag ändå är inne på spåret om killar så kan jag ju berätta om den konstiga, mest obehagliga jag någonsin träffat. Egentligen jag vilja nämna honom vid riktigt namn för hans riktiga namn beskriver honom verkligen bra men nu kallar vi honom för Henrik.

Jag träffade Henrik förra hösten i Sundsvall. Jag tror att jag var riktigt full första kvällen vi träffades men efter det följde fler träffar. På vår första så kallade dejt gick vi och drack kaffe. Jag tyckte han var rolig, dynamisk. En kille med många åsikter.
Efter det blev det dock inget mer kaffedrickande. Vi började i stället dricka öl varje gång vi träffades, jag gillar ju öl, han gillar nog också alkohol, mycket.
Han berättade om sin minst sagt udda relation till mor och far, om deras problem och hans inställning till det hela. Vi hamnade inte sällan i dispyter när det kom till det ämnet. Även det faktum att han var otroligt odriftig i flera situationer gjorde mig vansinnig. Inte för att jag egentligen brydde mig utan snarare att jag tyckte det var så otroligt oattraktivt.
Redan då insåg jag att han inte var något för mig men jag fortsatte att träffa honom. Kanske för att jag behövde ett tidsfördriv.
Jag började märka fler och fler konstiga sidor hos honom. Inte för att det är något fel att vara konstig, men detta var inte i den positiva bemärkelsen.

Jag minns en gång då vi gått hem till mig på fyllan, jag vill poängtera att vi aldrig hade något sexuellt umgänge, snott dn och dagens industri som vi morgonen efter låg och läste. Jag minns att jag uttryckte en åsikt, inte exakt vad, men att hans reaktion var något jag aldrig tidigare sett.
Han höll förstås inte med mig och hans ögon blev svarta. Han stirrade på mig och fullkomligt kokade av ilska. Jag trodde för ett ögonblick att han skulle slå mig, vilket han inte gjorde.

Efter en längre vistelse i hemstaden var jag tillbaka i Sundsvall och sjuk.
När Henrik fick reda på att jag kommit tillbaka efter julledigheten ville han förstås, med en gång, ses.
Jag meddelade vänligt att jag var sjuk, varpå han tyckte att han kunde komma över med kexchoklad och te. Följaktligen svarade jag att jag varken tyckte om kexchoklad eller orkade ha sällskap.
Då brast det igen, han blev arg och svarade skit i det då! Sedan slutade han höra av sig...

historien om honom jag kallar Henrik tar förstås inte slut där.