Nada fotfäste

Det känns som om jag tappat fotfästet. Inte ordagrant, vilket ändå inte hade helt omöjligt i ett par för tunga kängor på packad snö, utan i sinnet, i mitt agerande, eller icke-agerande.

Ur fokus är mitt enda uttryck när jag tänker, känner och lever b-uppsats. Det händer absolut ingenting.
Rörig i huvudet på jobbet men jag försöker i alla fall framstå som det vanliga jag. Min "noll koll" har ännu inte skinit igenom.

För att inte tala om helger och alkoholkonsumtion, det går inte bra nu. Det borde gå att låta bli de fyra sista ölen.
Och varför hångla med samma person gång på gång utan att ens vilja. Jag är faktiskt medveten om att jag egentligen inte alls har speciellt stor lust, ändå faller jag dit gång på gång. Detta hångel är inte speciellt drivande, inte övertalande. Det är helt enkelt inte så svårt att låta bli.
Och efter varje gång, så känns det som att jag tappat fotfästet. Vad fan gör jag?

Och verklighetstrogna mardrömmar. Om allt som skulle kunna inträffa; skola, jobb, livet. Och samma obehagskänsla varje morgon, hoppas att det bara var en dröm.